Kategoriarkiv: Paris

What language do you speak?

Do you know what a badger is?[1] Or a ball park figure?[2] A happening time?[3] The formation?[4]

Brings me back to the question – which language do you speak? The question isn’t altogether unfounded… we can conclude that much of the on-line conversation today is conducted in English. Yet for a majority of us English is our second or third language. And I speak from experience. In spite having lived in English  for the past 20 years, it still isn’t my mother tongue and there are quirks that will never be ironed out. E.g. do you sit in the shade or shadow? one quality I’ll never get when speaking a second or third language is the relaxation I get when speaking Swedish. I sometimes get together with my Swedish friends in Paris just (only?) to speak Swedish, we can read last weeks newspaper out loud just to hear and speak Swedish and it is immensely relaxing.

Functioning in other languages than your mother tongue also cause moments of misunderstandings, unintentional and often funny, but still. For me it is very often as simple that I just don’t understand. It took me a good number of years and several raised eyebrows before I got it that when an English man says “I hear you”, he roughly means “I couldn’t care less.” For years I was convinced it meant I actually was heard – and, what more, listened to.

Today the question is even more pertinent taking into account that a 23-year-old German bike lover has more in common with a 64-year-old Chinese bike lover than the German neighbour. Well, actually it isn’t even a question of language – it’s a question of communication. But as long as we get across and we make ourselves understood is correct language of importance? Or is it a difference between “official” texts e.g. public blog posts and private chatty Skype messages? However, today when “e-reputation” is paramount is a private text ever private? Are my language quirks charming trademarks or do they make me less credible as a communication professional? Should we be so perfect in our language use that all the kinks are ironed out? Or should we all speak some kind of mushy middle-ground language version of whatever language we are communicating in without embellishments? Or not even embellishments, more like correct language. Already that I perceive correctness as embellishments shows how I’ve deteriorated.

So today when story telling is on everybody’s lips and mind the question is what language do you speak?


[1] Badger, not the wonderful character in “Wind in the Willows” but a person that use a badge to get into the office

[2] Still not certain but I think it has something to do with baseball. Like Babe Ruth. Sort of. I think.

[3] Chinglish for event. Rather sweet if you ask me.

[4] Formation is frenglish for training. Training in French is ”formation” and since the same word exists in English French often assume it means the same thing in both languages. A more educated person than  myself told me instances like these are called false friends.

Annonser

How to illustrate your blog – Att illustrera bloggen

One thing I find particularly fun is to get comments on my blog. One comment I got was that a blog with pictures was nicer to read. OK, I thought how do I illustrate social media or living in Paris? I’m sure there is a solution.

Lately I got my hands on this fantastic book: “Les Medias Sociaux Expliqués à Mon Boss” co-authored by a friend Hervé Kabla, of BlogAngels and they have illustrations! Lots of illustrations and good illustrations (I get my point across???) at that. And I have never been one to reinvent the wheel. In particular not when this particular wheel is so incredibly smooth running…

But this illustration got me thinking – if you are anything like me you launch yourself into any venture and you end up doing LOT more work than you could ever imagine. So how do you keep up the good work? Personally I try to use the proverbial elephant – how do you eat an elephant? Bit by bit.

Already the first stage – listen, monitor, evaluate can be tedious if we don’t know what to monitor and look for. And HOW long do we need to monitor for? A day? A week? A fourth night? When is enough material enough? And when is the effort enough? Can an effort even get enough when one always can do more?

But at least there is the illustration…

 

Något jag tycker är speciellt kul är när någon tar sig tid att kommentera min blogg. En sådan kommentar var att en blogg med bilder är trevligre att läsa. Så sedan dess har jag funderat på hur man kan illustrera en blogg om sociala medier eller att bo i Paris? Jag är säker på att det finns en lösning.

Så fick jag den här fantastiska boken i min hand: “Les Medias Sociaux Expliqués à Mon Boss” där min kompis Hervé Kabla, BlogAngels är medskribent, och där finns det illustrationer. Massor av illustrationer och bra illustrationer dessutom (tar jag i litet?) Och jag har aldrig tyckt att man behöver göra om något som redan finns – speciellt inte när det är så mycket bättre än jag själv skulle kunna göra.

Illustrationen jag har valt fick mig att börja tänka – om mina läsare liknar mig på något vis så innebär det att ni kastar er in i alla åtaganden fulla av entusiasm bara för att upptäcka att det var otroligt mycket mer arbete än du trodde. Så hur orkar man fortsätta? Själv använder jag mig av elefant-liknelsen: Hur äter man en elefant? I småbitar.

Redan steg et – lyssna och utvärdera kan bli långtråkigt om vi inte vet vad vi skall lyssna efter. Och hur LÄNGE måste vi lyssna och utvärdera innan vi börja sätta något på plats? En dag? En vecka? Fjorton dagar? När är tillräckligt material tillräckligt? När är tillräcklig ansträngning tillräcklig? Kan vi ens göra tillräckligt när det alltid finns mer att göra?

Men nu har jag åtminstone en illustration…

 

Super Nicolas

Super Nicolas

Följande politiska paradox har uppstått i Frankrike – ju mer tid Nicolas Sarkozy tillbringar utomlands, ju populärare blir han på hemmaplan. För en president med aldrig förut skådade låga popularitetssiffor är frestelsen övermäktig. Nicolas globetrottar världen och framställer sig själv som en superdiplomat. Och han är skicklig i manipulatör, texten som antogs vid det senaste EU mötet och som gav Grekland ett mycket behövt stöd, hävdade han vara till 95% fransk.

Nicolas Sarkozy har turen på sin sida, i november tar Frankrike över det årslånga ordförandeskapet av G20, och i 2011 också ordförandeskapet för G8. Vanligtvis är inte dessa poster några som ådrar sig någon som helst uppmärksamhet – men Nicolas kommer att ändra på det. Var så säker.

Risken är att denna hyperdiplomati distraherar honom från nödvändiga inhemska finansiella reformer. Hittills är Frankrike det enda landet i Europa som inte börjat göra något åt sina stora budgetunderskott. Underskottet beräknas till 8% 2010, alltså närmare Greklands 9.3% än Tysklands 5%.

Men han har andra skäl för att ägna sig åt internationell superdiplomati – presidentvalen 2012. Han värsta socialistiska rival Dominque Strauss-Kahn (DSK), ordförande för Internationella Valutafonden har på sistone rest jorden runt i sina ansträngningar att rädda euron. Opinionsundersökningar visar att DSK har bättre chans att vinna över Sarkozy än PS partiordförande Martine Aubry. Vid sidan av Aubry kan nog Sarkozy se ut som en global storspelare. Det blir svårare vid sidan av DSK…

—-

The following political paradox has arisen in France – the more time Sarkozy spend abroad, the more popular he becomes at home. For a president with unprecedented low popularity ratings the temptation is overpowering. Nicolas globetrotts world and portrays himself as a super-diplomat. And he is skilled in the manipulator, the text adopted at the last EU meeting, which gave Greece a much needed support, he claimed to be 95% French.

Sarkozy has the good fortune on his side, in November France takes over the year-long presidency of the G20, and in 2011 also the presidency of the G8. Usually these posts are not incurring any attention – but Nicolas will change that. Just wait and see.

The risk is that this hyper-diplomacy distract him from the necessary domestic financial reforms. So far France is the only country in Europe has not begun to do something about their deficits. The deficit is estimated at 8% in 2010, thus closer to Greece’s 9.3% than Germany with 5%.

But he has other reasons for engaging in international super diplomacy- the presidential elections 2012. He worst socialist rival, Dominque Strauss-Kahn (DSK), chairman of the International Monetary Fund has recently traveled around the world in an efforts to save the euro. Opinion polls show that DSK has a better chance to win over President Sarkozy than PS chair Martine Aubry. Besides Aubry Sarkozy may well look like one big global player. It becomes more difficult at the side of DSK …

Yta men inget innehåll – Gloss but no substance

Över den gågna helgen hade man gjort om Champs Elysées till en enda lång agrikulturutställning. Det var Frankrikes unga bönder som ville visa upp sig och sina produkter. När jag gick där och tittade på ditforslade kor, grisar, får och allehanda grönska slog det mig plötsligt att det faktiskt var en rätt tråkig tillställning. Och mycket fransk.

Först och främst var det dåligt förklarat – jag är uppvuxen i staden och ser inte skillnad på olika grödor. Det var förklarande skyltar utsatta, det var det men de stod inte på alla sidor utan bara på ena sidan av varje utställningsavdelning. Så ville man veta vad det var man tittade på fick man traska runt. Men det var bara det att det var ca 150 personer till som hade samma idé. Efter ett tag så slog det mig att själva slutprodukterna inte fanns till salu någonstans. Aningens märkligt, här ville man visa vad landsbygden bidrog till men ingenstans såg man slutprodukterna. Hade detta varit Belgien hade man inte kunnat röra sig för alla stånd som sålde lokala produkter. Jodå, det visade sig att man kunde köpa produkter, men de hade man ställt litet längre bort. Ca 2 kilometer – Champs Elysée är en lång boulevard.

Och det är här det franska kommer in. De är bra på att tänka, men sällan på att agera. Varför gick det inte att blanda utställning med försäljning? Varför berättade ingen inte om det vi såg? Varför inga guidade turer i grönskan? Varför inga vallhundar som visade upp sina konster? De är bra på att tänka, fransmännen. Och detta var väl genomtänkt, men inte så bra omsatt i praktiken. Som så ofta – ofta mycket polerad och glassig yta men sällan någon substans.

—-

Over the weekend Champs Elysée was turned into an agricultural show. France’s young farmers wanted to show themselves and their products. When strolling amidst cows, pigs, sheep and all sorts of greenery it suddenly struck me that this was a rather boring event. And very French.

First of all, it was poorly explained – I’m a city girl and don’t see the difference between different crops. There were explanatory signs yes, but only one per exhibit. So if you wanted to know what you were looking at you had to trudge around the exhibit until the sign was found. But it was just that there were always about 150 people who had the same idea. After a while, it struck me that the final products where nowhere for sale. Bit odd I thought, here they wanted to show what the countryside contributed to but nowhere could you find the final products. Had this been Belgium, one wouldn’t have been able to move for all the stalls selling local produce. Yes, it turned out that you could buy products, but the stalls had been set a little further away. Approximately 2 km – Champs Elysée is a long boulevard.

And this is where the French comes in. They are good at thinking, but rarely on acting. And this event was very well thought up. But badly acted on. Why wasn’t it possible to mix the exhibition with stalls serving and selling food? Why didn’t anyone explain what we saw? Why no guided tours of greenery? Why no shepherding dogs showing off their tricks? As so often in France – an often highly polished and glossy surface, but rarely any substance.

Du milde, de Villepin? – Dear me, Villepin?

Dominique de Villepin och Nicolas Sarkozy är på många sätt varandras motsatser. Villepin; lång, aristokratisk och handplockad av Chirac för sitt intellekt. Poet och författare. Född i en välbärgad och framstående familj, utbildad vid elituniversitetet nummer ett för den politiska klassen: École nationale d’administration. Aldrig demokratiskt vald till något av sina ämbeten.

Sarkozy; kort, hetsig, ”har aldrig fått något gratis,” aldrig tillhört eliten, aldrig gått på någon elitskola: en underdog, en self-made man   men med en betvingande, dominerande och aggressivt ambitiös personlighet och en förmåga att övervinna alla hinder. En man som tack vare sina personliga egenskaper lyckats bli vad Villepin aldrig gjorde – Frankrikes president.

Dessvärre även en man besatt av kontroll, säkerhetslagstiftning, polisinsatser och skärpta straff. Omgiven av som mest verkar vara ett gäng trogna vänner. Resultatet har blivit en irrationell politik av spektakulära utspel, nya repressiva lagar och punktvis hårdare tag.

Den senaste tiden har innehållit ett flertal utspel av den typen, alltid med de mest fattiga och utsatta som måltavla. På besök i Seine-Saint-Denis den 20 april klargjorde presidenten att han ville se oupphörliga ingripanden och ”polistrakasserier” mot små och stora brottslingar, samt indragna barnbidrag till föräldrar med skolkande barn.

Villepin framstår lätt som den civiliserade och tänkande högern bredvid den alltmer högerextreme Sarkozy. Han uttrycker oro över presidentens politik. Han anser att den är ”oerhört farlig” eftersom den leder till konfrontationer som Republiken sedan kan ha svårt att hantera. Till Le Figaro säger han: ”Hur kan man reducera problemen i Seine-Saint-Denis till en säkerhetsfråga, när det finns frågor som är sociala och ekonomiska?” Och beträffande burka-förbudet, som bisarrt nog högprioriteras av regeringen, så varnar han för överreaktioner och lagstiftning driven av känslor – något som Sarkozy däremot tycks ha satt i system. Hur märkligt det än kan tyckas, Villepin är just nu en av den franska högerns mycket få förnuftiga röster.

Det är oroväckande om valet till höger skall stå mellan en ständigt upprörd Sarkozy, och Villepin, en man som inte vet vad demokrati är.

Dominique de Villepin and Nicolas Sarkozy , are in many ways opposites. Villepin, tall, aristocratic and hand-picked by Chirac for his intellect. Poet and writer. Born into a wealthy and prominent family, educated at the elite university number one for the political class: École nationale d’administration. Never democratically elected to any of his posts.

Sarkozy, the short, fiery, ”has never been given anything for free,” never belonged to the elite, have never attended an elite school: an underdog, a self-made man – but with a compelling, dominant and aggressive, ambitious personality and an ability to overcome all obstacles . A man whom because or despited of his personal qualities managed to become what Villepin never did France’s president.

Unfortunately, he is also a man obsessed by control, security legislation, policing and longer sentences. Surrounded by what to seem be a gang of loyal friends, the result is an irrational policy of spectacular moves, new repressive laws and an overall tougher approach.

We have seen quite a few of these moves, always with the poorest and vulnerable as a target. On a visit to Seine-Saint-Denis, April 20 the president made it clear that he wanted to see incessant police interference against criminals, as well as discontinued family allowances for children skipping school.

It is easy for Villepin to depict himself the representative for the civilized and thinking right, beside the increasingly right extreme Sarkozy. Villepin expresses concern about the president’s policies. He believes they are ”extremely dangerous” because they might lead to confrontations that can turn in to national problems. To Le Figaro, he says: ”How can you reduce the problems in the Seine-Saint-Denis to a security issue, when they are social and economic issues?” Concerning the burqa ban, which bizarrely, is a high priority by the government, he warns of overreaction and excessive display of emotions – a way to govern that Mr Sarkozy, appears to have put into system. How strange it may seem, Villepin is now one of the French right-wing, very few sensible voices.

It is a worrying state of the right if the choice is between a constantly upset Sarkozy, and Villepin, a man whom doesn’t seem to know what democracy is.

Bröllop, mod och Bagdad Café – Wedding, stamina and Bagdhad Café

Allt medan Kronprinsessan återigen manifesterar att den svenska kungafamiljen är måhända är kunglig, men att den saknar likafullt klass, bildning och stil: http://www.expressen.se/Nyheter/brollopet/1.1995370/praster-skriver-brev-till-kronprinsessan kan jag åter konstatera att Frankrike är nepotismens och manschauvinismens högborg.

På senare tid har den franska regeringen diskuterat att man skall kvotera in kvinnor i styrelser. http://www.economist.com/business-finance/displaystory.cfm?story_id=16064321 Och hur mycket jag än själv skulle vilja sitta i en styrelse, undrar jag litet över förslaget. För det första OM jag kom i en sådan situation skulle jag vilja vara säker på att jag får erbjudandet för att jag är kompetent, inte för att jag är född med ett visst kön. Dessutom en av de kvinnor som faktiskt sitter i en styrelse Bernadette Chirac hos Louis Vuitoni, fick erbjudandet baserat på att hon är kvinna och att hon har suttit i publiken på modevisningar. Jag bär glasögon och borde då kvalificera mig för styrelsen för Lissor…

Nu kan jag i och för sig tycka att vissa förändringar emellanåt kan behöva en ”knuff.” Men jag undrar om kvotering är den bästa vägen framåt. Å andra sidan, tills det finns en annan lösning så kanske den enda vi har. Hursomhelst, i det här fallet så finns det vissa indikationer på att kvotering rakt av kanske inte är den bästa vägen framåt. Resultaten kommer från vårt kära grannland Norge: http://www.economist.com/business-finance/displaystory.cfm?story_id=15661734

Och medan Uppsala Universitet visar på stamina och mod genom att vägra Lars Vilks möjligheten till att avsluta sitt föredrag, visar andra hur man verkligen gör för att ändra på sakernas tillstånd – ett kafé taget. Jag är MYCKET imponerad… Bagdad Café i verkligheten: http://www.alarabiya.net/articles/2010/05/02/107471.html

———–

While the Swedish Crown Princess once again manifests that the Swedish royal family is perhaps is royal, but that it completely lacks class, culture and style: http://www.expressen.se/Nyheter/brollopet/1.1995370/praster-skriver-brev-till-kronprinsessan France again shows itself as the stronghold of nepotism and male chauvinism. (For those that doesn’t speak Swedish. She is about to get married and wants her dad to hand her over. Only that the Swedish tradition is absolutely charming here: the future husband and wife walks the aisle side by side holding hands. This is to show that they both enter into holy matrimony together and that they are equal.)

More recently, the French government has started to discuss to regulate the presence of women on boards. http://www.economist.com/business-finance/displaystory.cfm?story_id=16064321 and however much I myself would like to sit on a board, I wonder about the proposal. First, if I were in that situation, I would like to be sure I got the offer because I am qualified, not because I was born with a particular sex. In addition, one of the women who actually sit on a board is Bernadette Chirac. She is on the Louis Vuitoni board and got the offer on the merits that she is a woman and that she has attended fashion shows. I wear glasses and would then qualify me for the board of Lissor …

Now I do believe that some changes may occasionally need a ”nudge.” But I wonder if this is the best way forward. On the other hand, until there is another solution, maybe the only one we have. Anyway, in this case, there are some indications that the quota of straight may not be the best way forward. The results come from our dear neighbour, Norway: http://www.economist.com/business-finance/displaystory.cfm?story_id=15661734

And while the Uppsala University shows its stamina and courage by refusing Lars Vilks the opportunity to finish his lecture, others teach us how to really do to change the state of affairs – a cafe at a time. I’m VERY impressed … Baghdad Cafe in the real world: http://www.alarabiya.net/articles/2010/05/02/107471.html

Enbart i Frankrike – Only in France

I går fick jag höra att jag inte hade bråkat tillräckligt…

Jag är kassör i en förening för kommunikatörer, International Association for Business Communicators. I den rollen har jag en längre tid försökt att öppna ett nytt konto i franska motsvarigheten till Nordea. Och eftersom fransmännen aldrig blir riktigt glada förrän det är krångligt har detta kontoöppnande haft sina sidor. Till kontot har vi knutit internetåtkomst, det får man inte med automatik man måste tala om att man vill ha det. Men hur det nu har varit har vi aldrig fått några koder så vi (läs jag) kan koppla upp mig. Efter att ha förhört mig med mina styrelsekollegor om de eventuellt hade fått koderna började jag ringa till Posten för att efterlysa dessa koder. Första gången jag ringde fick jag det något nonchalanta svaret:

– Oh, Madame. Det har hamnat i glömskeboken. Jag lanserar igen, ni har allt inom 10 dagar.

Inte kom det några koder. I går var det dags igen. Jag ringde först till det angivna numret, det var fel nummer men de såg i alla fall klart och tydligt att vi hade internettjänsten. Men jag skulle i alla fall ringa direkt till Pariskontoret och så fick jag numret dit. Jag ringde och efter ungefär 36 försök fick jag tag i någon som var mycket vänlig och rar men så okunnig som bara en fransk postanställd kan vara. Hon hittade så klart ingenting, men jag insisterade. Så småningom kopplades jag vidare till en något mindre okunnig postanställd. Postanställd nr. 2 var aggressiv och otrevlig, så det var jag med. Och vi hade ett trevligt bråk, jag hävdade att vi hade beställt tjänsten internetbank, hon hävdade att vi inte hade beställt. Så där höll vi på ett tag tills hon faktiskt läste i vårt kontrakt som hon hade i elektronisk form. Tanten blev tyst, sådär tyst som man blir när man bråkat med någon och man inser att denne någon haft rätt hela tiden. För visst hade vi beställt internetbank. Men posten hade aldrig skickat några koder.

Så nu skall vi få våra koder.

Innan vi la på under ömsesidiga hedersbetygelser kommer så kommentaren jag aldrig trodde jag skulle få höra:

– Madame, hade jag varit ni hade jag bråkat MYCKET mer. Ni var väldigt artig.

—-

Yesterday I was told that I didn’t make enough noise …

I’m the treasurer of an association for communicators, the International Association for Business Communicators. In that role I have for a long time been trying to open a new account in the French postal bank. And because the French have never really happy until it’s complicated, this account opening has been going on for a while. When opening the account, we opted for internet account access. This is not automatic here in France, you have to state that you want it. But we never received any access codes. After having interrogated my fellow board members if they had received the codes, I started to call the post office to get codes. The first time I called I got there a nonchalant response:

– Oh, Madame, il s’agit d’un simple oubli. Je relanse votre dossier et vous aura les codes d’access dans dix jours.

Of course there never came any codes. Yesterday I went about it again. I first called the specified number, it was the wrong number but they could clearly see that we had subscribed to internet access. But I was advised to call directly to the Paris office and I got the number there. I called and after about 36 tries I got hold of someone who was very friendly and sweet but as ignorant as only a French postal worker can be. She found nothing, of course, but I insisted. Eventually I was connected a somewhat less ignorant postal employee. Employee No. 2 was a gorgon. And we had a nice fight, I argued that we had ordered the on-line service, she claimed that we had not. And so we went on for a while until she actually read our contract, which she had in electronic form. The gorgon became quiet, as quiet as you get when you’ve been arguing with someone and you realize that the person had been correct all the time. Because for sure, we had subscribe to internet access. But the Post had never sent any codes.

So now we’ll get our codes.

Before we hung up in mutual reverence I got a comment I never thought I would hear:

– Madame, if I had been you I would have made a LOT more noise. You were very restrained and polite.