Ett förbryllande land – A confusing country…

Som mina trogna läsare har märkt har det varit lugnt här den senaste tiden. Men jag har använt tiden till att iaktta mina adopterade landsmän. Och ju mer jag iakttar ju mer förbryllad blir jag.

Frankrike lär vara hemmet för frihet, jämlikhet och broderskap. Men som så ofta är sådana vackra ord bäst på papper. Belgien som var ett administrativt mysterium, framstår ibland som direkt lättförståeligt. Man vet åtminstone att landet inte fungerar och så tar man det därifrån.

Men Frankrike … ett administrativt odjur där medborgarna förväntar sig att presidenten är med och detaljstyr i allt. Samtidigt som man avskyr när ”Paris” lägger sig i. Gallisk espri, antar jag.

Som på så många andra håll i världen just nu genomgår Frankrike svåra förändringar, speciellt vad gäller tillverkningsindustrin. Sådant gör alltid ont för de inblandade. Många tillverkningsindustrier vill flytta sina fabriker utomlands till områden där arbetskraften är billigare, det är det företagsekonomiskt inte så mycket att säga något om. Även om många företag allt mer inser att det inte alltid blir billigare eftersom billigare arbetskraft emellanåt också innebar lägre utbildning och sämre kvalitet som följd. Självklart inser jag också utan problem att det på det rent personella planet för de drabbade är dessa förändringar mycket svåra att genomleva. Och många regioner drabbas hårt. Det är här som fransmännen reagerar på ett sätt som det slår slint för mig.

Först och främst hade vi en våg av VD-napping, dvs man stängde helt enkelt lokalerna med VD:n kvar och förbjöd honom att gå hem innan man slutit ett avtal. Hur olagligt och okonstruktivt det är så kan jag inte hjälpa att jag stöder sådana aktioner. Man lägger sig inte platt på marken utan protesterar åtminstone för sina rättigheter. Säkerligen hade det sett annorlunda ut i Uddevalla och Göteborg om SAAB- och Volvo-anställda hade bråkat mer.

Samtidigt som man stänger in VD:ar och hotar att spränga fabriken och sig själv i luften finns det en apati som är förbryllande, man förväntar sig att presidenten skall ingripa, på alla plan. Allt från enskilda fabriker med 20 anställda till stora anläggningar med tusentals medarbetare. Som en magiker skall Presidenten vifta med sitt trollspö och vips så skall det komma jobb igen, samma typ av jobb som farfar och far hade.

Presidenten har ofta fallit till föga och tvingat franska tillverkningsindustrier att stanna hemma även när det skulle vara både samhälls- och företagsekonomiskt bästa att flytta fabriken. Det var så han gjorde med biltillverkarna. I fallet med biltillverkarna kan jag till viss del förstå presidentens reaktion – om en tillverkare får direkt finansiellt stöd från nationella fonder som finansieras av skattemedel är det inte mycket begärt att samma skattebetalare som finansierar också får dra nytta av det de betalar för. I detta fallet behålla arbetet. Däremot ställs det inga krav på förändrad tillverkning. Frankrike har bland världens bästa ingenjörer, man har ett fantastiskt nätverk av tillverkningsindustri – man man tillverkar varor och produkter som är anpassade för 1800-talet. Ingen elbilstillverkning, om vi nu skall hålla oss till bilarna.

Och när inte det fungerar – då strejkar man. I stället för att förhandla, strejka. Oftast för att man har varit för sent ute från facket sida. Eller som i våras när tåganställda strejkade i flera veckor utan att man visste varför. Eller så strejkar man i preventivt syfte. Det skall man göra senare i maj. Varför? Tjae, därom tvistar de lärde…

—————

As my faithful readers have noticed, it has been quiet on the Western front recently. But I have used this time to observe my fellow new country men. And the more I observe more perplexed I become.
France is said to be the home of liberty, equality and fraternity. But as so often the most beautiful words are best on paper. Belgium was one big administrative mystery, sometimes it was directly un-understandable. But at least we knew the lowest common denominator was chaos and then one coud take it from there.

But France … an administrative monster that citizens expect that the president is in control and regulates everything in detail. While at the same time hating it when ”Paris” gets involved. Gallic wit, I guess.

As in so many other parts of the world France is undergoing dire changes, especially with regard to the manufacturing industry. Such profound changes always hurt. Many manufacturing industries want to move their factories abroad where labor is cheaper, it is economically sound and nothing to say about. Although many companies are increasingly recognizing that it is not always cheaper because of lower labor costs at times also meant less educated and poorer quality as result. Of course I also realize without any problems, that on the purely human level for those affected, these changes are very difficult to live through. And many regions hard hit. It is here that French people react in a manner that strikes me.

First of all, we had a wave of CEO-napping, you simply shut the premises with the CEO in them, and simply forbade him to leave. No matter how illegal and unconstructive it is I can’t help supporting such actions. At least they don’t lie flat on the ground without protest, at least they fight for their rights. Surely it would have been different in Uddevalla and Gothenburg if the SAAB and Volvo employees had argued more.

While at the same time workers engage in CEO-napping and threatens to blow up the factory and themselves, there is an apathy that is puzzling. It is expected that the president acts, at all levels. Everything from individual factories with 20 employees to large facilities with thousands of employees. As a magician to be the president waves his magic wand and presto so shall it be a job again, the same type of job that grandfather and father had.

The president has often fallen in this trap and forced the French manufacturing industries to stay at home even when it would be both social and business financially best to move the factory. That was how he did with the car manufacturers. In the case of the cars, I can partly understand the President’s reaction – if a producer receives direct financial aid from national funds founded by taxpayers, it is not too much to ask that the same taxpayers also may benefit from what they pay for. In this case, keep their jobs. However, there are no requirements for changes or new technologies. France has world class engineers, and an amazing network of manufacturing facilities – but it produces goods and products tailored for the 19th century. No electric car manufacturing, if we must stick to the cars.

And if magic and state intervention does’t work – you strike. Instead of negotiating, strike. Usually because they have been too late in reacting from the union side. Or, as in the spring when the train employees striked for several weeks without anyone knew or understood why. Or, you strike in advance. It is to be done later in May. Why? Well, they learned dispute the reason …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s